En tsunami av vuxendom

Det blir aldrig som en tänkt sig hörrni. Eller så planeras det om bara. 
 
När jag föreställde mig måndag-tisdag-onsdag föreställde jag mig, som jag redan hintade om när jag rapade upp min måndag, att jag skulle stå med svett upp till hårfästet och ORGANISERA. Städa. Göra om. Det har kliat i fingrarna ett bra tag nu. 
 
Istället är det helt okej väder, och folk i stan som normalt sett inte är i stan, så jag träffar folk istället. Folk och bebisar, eftersom det är inte bara mitt gymnasiegäng som ynglar av sig, ALLA ynglar av sig. Mitt gymnasiegäng, mina pluggkompisar; inklusive killarna jag nyss satt i en bastu med och de hällde öl på aggregatet och vägrade badbyxor. Men de var ju alltid fina killar, och de blir fina pappor och det är väldigt, väldigt coolt att få se dem bli det. 
 
Jag cirklar runt kring samma tema hela tiden, jag fattar det, och jag hoppas att det inte blir tjatigt. Det är ju en brytpunkt nu, de här åren runt 30, och jag förstod nog inte innan att det skulle bli en så tydlig sådan. Att när människor började gifta sig och skaffa bebisar för ett par år sen, bara var ett litet brus i jämförelse med vågen som sköljer igenom oss nu.  
 
Trio mä dum september 2006. Eller gift, gift (x 2), pappa. 

Kommentera här: