Jag går inte isär, när jag går med dig

Efter vad som kändes som en livstid av ett hjärta som gått mitt itu, kom den där Håkan Hellström-skivan våren 2008. Ett av mina tydligaste minnen från hela studietiden är när jag cyklar hem i gryningen, förbi ett ödsligt gamla Linköping och en övergiven Malmslättsväg, med fågelkvitter läckandes in genom de kassa lurarna och som blandades med göteborgskan. Nästan mitten på april och vårens första fågelkvitter, jag svär. Inget hände ju om inte jag var där.
 
Jag hade druckit max en cider, eftersom vi bara fick en städöl när vi jobbat hela kvällen och natten, och jag drack pinsamt lite öl då. Eller ska jag säga pinsamt mycket cider. Den där kletiga sörjan mot mina tänder och obligatoriskt riv i magen efteråt. Fy fan. Fy fan vad härligt. 
 
Du säger att kärleken, aldrig var till för dig
 
Nä, det var den inte. Men den morgonen, den enda lilla morgonen, spelade det inte någon som helst roll. Jag var så lycklig. 
 
Resten av våren präglades av den skivan, och lyckan byttes mot det där eviga karvandet i hjärtetrakten och jag tänkte att sådär måste det ju kännas, och att när det är kärlek går man inte sönder så som jag gjorde hela tiden. Jag går inte isär, när jag går med dig. Jag förstod redan då att jag skulle ha svårt att vara en komplett människa, svårt att vara fullkomligt tillfreds, men om man åtminstone slapp gå isär. Kras. Bank. Tusen bitar över alla mina 28 kvadrat. 
 
Nu går jag där med den, kärleken, och jag går fortfarande sönder i tid och otid. Gör inte alla det? Skillnaden, den underbara skillnaden är, att jag har en hand i min när ytan börjar krackelera. Ibland räcker det för att det ska stanna just där, vid lite flagnad väggputs, ett par hål som kanske behöver spacklas så småningom, men ofta rämnar hela jag ändå. Och när jag gör det, plockar han ihop bitarna och omsluter mig till de sitter fast i varandra igen. 
 
Tills jag är hel. 
 
Uppdatering 1 feb: Att den låten jag döper inlägget till inte ens finns med på den skivan? Så mycket för tydliga minnen. Den jag tänkte, och som jag fick för mig att raden kommer ur, är Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din. Såhär blir det när en går från att vara en musiklyssnande mänska till en poddis! (se ovan) Inte kom För sent för edelweiss 2007 heller, den kom 2008. Ha!

The bitch is back

Den senaste veckan har blandat det mesta; hopplöshet, menlöshet, fruktansvärd huvudvärk och sen toppläge i helgen med häng med härliga kompisar både fredag och lördag. Måndag morgon en släng av magsjuka. Jag skippar detaljerna kring just denna, men jag är i alla fall väldigt glad att det bara var en släng, så jag kan återvända till jobbet imorgon. Jag behöver nämligen raskt fortsätta min mission att komma "i fas". Ack, detta magiska tillstånd! 
 
Premiärade en cigarr hos Louise&Lars i lördags - det var roligt! Roligt hur jag efter ett rökfritt liv är helt värdelös på att hantera både giftpinnar och tändstickor. 

Jag konstaterade nyligen att det är snart tre år sen jag och Anders träffades och utropade förtjust: Aha, det är dags för vår treårskris! Det sägs nämligen att varje förhållande krisar efter tre och sju år, och klarar man sjuårskrisen är det lugnt sen. Eller? Har jag hört fel? 
 
I vilket fall som helst känner jag ingen särskild kris annalkande för mig och Anders, däremot kanske jag har en i relationen till mitt jobb? Det handlar inte om bristen på fas, för var den än befinner sig, har jag aldrig legat i dess ljuva vagga. Däremot känns det som att jag inte kommit tillbaka in i jobbet mer än (knappt) fysiskt, hjärnan är kvar på jullov, och det är självklart inte bra såhär halvvägs till sportlovet. 
 
Veckans uppdrag blir alltså att attackera mitt arbete med både kropp och själ.  Jag vet inte om det är positivt för mina kollegor eller mina elever när denna hydda ska claima sin plats, men jag tänker att det är bra om alla blir varse.