Night-time navelskådning

26 januari
Sen bröllopet har jag varken haft ett nästa steg, eller ett nytt mål i sikte. Det är väl därför hjärnan gått på högvarv för att hitta ett, och för att helt enkelt förstå och veta vad jag vill och när jag vill det. Att i detta egocentrerade liv och hjärna komma ihåg att det inte bara är mina val och vad jag vill som gäller längre. Att vi är två. Men att fortfarande fortsätta vilja saker utanför tvåsamheten, att vilja saker bara för mig. Och problemet är, som vi alla vet, inte att jag inte vill saker, jag har väl alltid velat hur mycket som helst. 
 
Problemet är att jag måste inse mina begränsningar i förhållande till saker som ekonomi, tid och arbetsbörda. 
 
Jag har hittat en hel drös med utkast som aldrig blir publicerade. Inte för att jag inte tycker att de behövs, utan för att jag inte tänkt klart eller för att jag helt enkelt inte får fram vad det är jag vill kommunicera. Ibland blir inläggen inaktuella, som i fallet ovan när jag lyckats gå vidare från den där klådan (åtminstone för den här gången), och ibland behöver de bara marinera lite till. Charlotte som skriver om att skriva. Eller om att inte skriva. 
 
För en som gillar att bli klar med saker (men inte får tummen ur) skaver förstås de där ofärdiga alstren, men de fyller en funktion. Precis som jag kan gå tillbaka i dagböcker och inse att jag har kommit eller inte kommit någonvart, blev det i det här fallet en bekräftelse i att jag mår mycket bättre än för tre veckor sen. Vad jag sysslar med ovan är att försöka att hitta en anledning, något att sätta fingret på, lokalisera skadan. Det går inte att behandla något som jag inte vet vad det är, var ska jag smörja när jag inte hittar var det svider? Hitta såret, plåstra om, läk och gå vidare. Vilken enkel process va? Men det fungerar ju inte så. Jag fungerar inte så. 
 
Jag vill bara sluta försöka hitta vad som är fel på mig, vill sluta att försöka fundera ut vilken sjukdom/brist/diagnos jag har som skulle förklara mitt tunga hjärta och min kliande själ, och istället förstå att det är just de sakerna som är mitt tillstånd, önskvärt eller ej. Jag vill hitta vad som är rätt, det som lyfter hjärtat och lindrar klådan.
 
Mitt jobb är en sådan sak, och jag hatar hatar hatar att omständigheterna fick det att kännas precis tvärtom. Att det faktum att jag inte får möjligheten att ta hand om kidsen där efter bästa förmåga, fick mig att längta bort istället för dit. 
 
För nu längtar jag varje kväll. 
 
 
På väg. Två olika morgnar i februari. 

Kommentera här: