Night-time navelskådning

26 januari
Sen bröllopet har jag varken haft ett nästa steg, eller ett nytt mål i sikte. Det är väl därför hjärnan gått på högvarv för att hitta ett, och för att helt enkelt förstå och veta vad jag vill och när jag vill det. Att i detta egocentrerade liv och hjärna komma ihåg att det inte bara är mina val och vad jag vill som gäller längre. Att vi är två. Men att fortfarande fortsätta vilja saker utanför tvåsamheten, att vilja saker bara för mig. Och problemet är, som vi alla vet, inte att jag inte vill saker, jag har väl alltid velat hur mycket som helst. 
 
Problemet är att jag måste inse mina begränsningar i förhållande till saker som ekonomi, tid och arbetsbörda. 
 
Jag har hittat en hel drös med utkast som aldrig blir publicerade. Inte för att jag inte tycker att de behövs, utan för att jag inte tänkt klart eller för att jag helt enkelt inte får fram vad det är jag vill kommunicera. Ibland blir inläggen inaktuella, som i fallet ovan när jag lyckats gå vidare från den där klådan (åtminstone för den här gången), och ibland behöver de bara marinera lite till. Charlotte som skriver om att skriva. Eller om att inte skriva. 
 
För en som gillar att bli klar med saker (men inte får tummen ur) skaver förstås de där ofärdiga alstren, men de fyller en funktion. Precis som jag kan gå tillbaka i dagböcker och inse att jag har kommit eller inte kommit någonvart, blev det i det här fallet en bekräftelse i att jag mår mycket bättre än för tre veckor sen. Vad jag sysslar med ovan är att försöka att hitta en anledning, något att sätta fingret på, lokalisera skadan. Det går inte att behandla något som jag inte vet vad det är, var ska jag smörja när jag inte hittar var det svider? Hitta såret, plåstra om, läk och gå vidare. Vilken enkel process va? Men det fungerar ju inte så. Jag fungerar inte så. 
 
Jag vill bara sluta försöka hitta vad som är fel på mig, vill sluta att försöka fundera ut vilken sjukdom/brist/diagnos jag har som skulle förklara mitt tunga hjärta och min kliande själ, och istället förstå att det är just de sakerna som är mitt tillstånd, önskvärt eller ej. Jag vill hitta vad som är rätt, det som lyfter hjärtat och lindrar klådan.
 
Mitt jobb är en sådan sak, och jag hatar hatar hatar att omständigheterna fick det att kännas precis tvärtom. Att det faktum att jag inte får möjligheten att ta hand om kidsen där efter bästa förmåga, fick mig att längta bort istället för dit. 
 
För nu längtar jag varje kväll. 
 
 
På väg. Två olika morgnar i februari. 

Hangover helper

Jag har nu klarat två av två tentor på min SvA-kurs, och jag är rasande stolt över mig själv med tanke på hur kämpigt det varit med plugget. När engagemanget falnar på jobbfronten, följer liksom fortbildningen med i djupet.
 
Min gamla/första mentorskollega John dyker upp med jämna mellanrum nu på jobbet, eftersom han chippar in som vikarie för en deltidssjukskrivning. Förra måndagen var ett sådant tillfälle och när jag förklarade att jag skulle hem och plugga (vilket jag förmodligen inte gjorde eftersom jag brottats med huvudvärk alltför många eftermiddagar), frågade han helt enkelt: Men varför ska du det? Varför ska du plugga? Och då fick jag en flashback till den där första våren när han sa exakt sådana saker hela tiden, och antingen insinuerade eller sa rakt ut att jag skulle lägga ner att göra "för mycket". Jag skrattade bort honom då och jag skrattade bort honom nu, men han har ju en poäng någonstans. 
 
Ju längre jag jobbar, desto mindre späker jag mig. För ett år sen var jag på väg rakt in i en sjukskrivning på grund av för mycket vilja och för lite kraft, och framförallt på grund av den där oförmågan att stänga av och gå hem. Nu KAN jag inte under några omständigheter pusha mig själv på det sätt jag gjorde de första två åren, för jag somnar. Jag bara gör't. Om det är den känslomässiga bakfyllan som hänger kvar efter 2014:s krafttömning, eller helt enkelt min kropp som gör mig en tjänst, vet jag inte, men jag antar att jag, trots eventuell stress när jag inte orkar, ändå är tacksam. 
 
Den här veckan hade jag t ex tänkt att min klass skulle få återkoppling på hundra år gamla uppgifter för att få en ordentlig statuskoll, och det kommer ju inte att hända. Eventuellt kommer jag att ljuga för dem och säga att det ligger en pedagogisk tanke i det; att det är bättre att de får den där statuskollen efter lovet så att informationen hålls fräsch istället för att glömmas i en skidbacke/på en strand/framför datorn. Ibland säger jag helt enkelt ingenting. Sånt lär en sig också efter tre år - tricks och fintar! 

Förra veckan var det tema-dagar med tårttävling - mina fina skitungar fick pris för sin Frozen-tårta.