To the left, to the left, everything you own, in a box to the left

Rosanna Dinamarca i Vänsterpartiet. 
 
Utdrag ur SDs partiprogram. 
 
Med tanke på min extrema aktivitet veckorna innan valet, är det kanske märkligt att det enda jag klämt ur mig efteråt är att jag led av en post-val-depression. Den hänger fortfarande i med jämna mellanrum. Jag har liksom inte orkat ta in mer information efter att resultatet blev klart, för att allt känns, trots regeringsskiftet, bara så ledsamt. Jag finner ingen tilltro, ingen geist och jag vill komma igen. Jag vill vakna igen.
 
När vi gick och lade oss på valnatten sa jag till Anders: Jaha, nu måste en ge sig in i politiken då. Att medverka i politikens utövande kan ju ske på så många olika sätt och nivåer, men det kändes som att det lilla jag gett hittills inte räckte, det kändes som att det är nog nu. Sen dog allt, och jag kan väl inte bara skylla på brölla-stressen, jag som skulle plocka upp facklan och lubba lite mer aggressivt framåt, lät den istället hänga falnande längs min sida, liksom släpandes efter. 
 
Jag vet inte varför 13 procent av Sveriges befolkning röstade på ett rasistiskt parti; jag tror verkligen inte att det är så många som faktiskt är rasister, och jag orkar inte grotta ner mig i det. Alla dessa analyser och hittepå, och "den som röstar på SD är vem som helst". Okej. 
 
Det jag vet är att det kan inte fortsätta såhär, det jag vet är att vi som ser vad de är och vad de står för, måste vara noga med att visa på alternativen. Alla andra riksdagspartier, oavsett hur en känner inför borgare, är ett bättre alternativ. 
 
Men om ni tvekar så sitter hjärtat till vänster hörrni. 

Kommentera här: