To the left, to the left, everything you own, in a box to the left

Rosanna Dinamarca i Vänsterpartiet. 
 
Utdrag ur SDs partiprogram. 
 
Med tanke på min extrema aktivitet veckorna innan valet, är det kanske märkligt att det enda jag klämt ur mig efteråt är att jag led av en post-val-depression. Den hänger fortfarande i med jämna mellanrum. Jag har liksom inte orkat ta in mer information efter att resultatet blev klart, för att allt känns, trots regeringsskiftet, bara så ledsamt. Jag finner ingen tilltro, ingen geist och jag vill komma igen. Jag vill vakna igen.
 
När vi gick och lade oss på valnatten sa jag till Anders: Jaha, nu måste en ge sig in i politiken då. Att medverka i politikens utövande kan ju ske på så många olika sätt och nivåer, men det kändes som att det lilla jag gett hittills inte räckte, det kändes som att det är nog nu. Sen dog allt, och jag kan väl inte bara skylla på brölla-stressen, jag som skulle plocka upp facklan och lubba lite mer aggressivt framåt, lät den istället hänga falnande längs min sida, liksom släpandes efter. 
 
Jag vet inte varför 13 procent av Sveriges befolkning röstade på ett rasistiskt parti; jag tror verkligen inte att det är så många som faktiskt är rasister, och jag orkar inte grotta ner mig i det. Alla dessa analyser och hittepå, och "den som röstar på SD är vem som helst". Okej. 
 
Det jag vet är att det kan inte fortsätta såhär, det jag vet är att vi som ser vad de är och vad de står för, måste vara noga med att visa på alternativen. Alla andra riksdagspartier, oavsett hur en känner inför borgare, är ett bättre alternativ. 
 
Men om ni tvekar så sitter hjärtat till vänster hörrni. 

Min maniska måndag

Jag har haft huvudvärk i flera dagar. Det kan bero på 1. min fem-sex långa veckor förkylning. 2. spänningshuvudvärk på grund av att jag legat och dragit ihop hela min varelse, och särskilt nacke-axlar, i minst ett par veckor upp till bröllopet och nu kanske inte slutat med det (vem vet vad en gör när en sover) 3. mina visdomständer. Förmodligen en kombo av allt detta härliga. Jag käkar värktabletter, men en blir ju så infernaliskt trött ändå va, och jag har ont ända ut i hårrötterna. Obs! Oavsett frisyr. Ni med normalt hår kanske får ont av att ha tofs eller dylikt för länge; jag får ont även om jag har håret utsläppt och jag antar att detta beror på dess härliga tyngd. 
 
Anywho. Vi har gått in i totalt pensionärsmode här och inte lagt oss efter kl 22 sen ze wedding day, och jag tycker att jag borde vara tillbaka på banan nu (seriöst, 29 bast och knoppade cirkus 21:15 i lördags kväll). Min kropp däremot, tycker annorlunda antar jag. Så jag åkte hem tidigt, attacksov på soffan i två timmar, och har nu tryckt en celsius i förhoppning att få ur mig några timmars plugg. Några blir i det här fallet max två och en halv eftersom det då är dags för sängen igen.. LÄNGTAR. 
 
Vet ej varför bilder hamnar på sniskan ibland. Men de får vara så, ty livet är också så ibland, lite på sniskan.
 
Sniskan?! Vilket kul ord!
 
MVH,
trött_filosof85 

Newlyweds

Jag är lite sugen på att ladda ner den där reality-serien som gick på MTV om Jessica Simpson och Nick Lachey som nygifta, innan MTV blev bara reality-serier. Kommer ni ihåg? Ack, vi som var unga och fick växa upp med Jessica Simpson-citat där hon undrade om tonfisk ändå inte var samma sak som kyckling och så vidare.
 
Just intelligensnivån är väl en av alla de saker som skiljer det nygifta paret från oss, även fast både jag och Anders kan vara fantastiskt korkade både nu och då. Jessica och Nick hade inte bott ihop innan, de var typ 23 och påstådda oskulder - allt var nytt. Jag och min hubby-bubby har ju kinesat ihop ett par år nu, och särskilt unga och oerfarna är vi inte heller. 
 
Ändå är om inte allt, så åtminstone något, nytt. Inte bara de mest uppenbara sakerna som en till ring på mitt finger, en ring på Anders finger, eller att mitt efternamn är något annat. Det är en känsla, ett steg, en ny fas i livet. Han har agerat närmsta familj sen vi träffades, men nu är han det på pappret. Jag är inte min mammas och pappas, jag är hans. Jag vet att jag är 29, men den där navelsträngen var jävligt tight, okej, och jag vet inte om jag riktigt släppte taget någon gång, och nu är den juridiskt avskuren. Jag är hans. 
 
Morgongåvan. En silversked som gått i arv i hans familj, och som nu blivit smycke att pryda mitt finger. PS Han fick the Newlywed cookbook av mig. Jag är så härlig. DS