Uppgiven och sjuk person formulerar sig

Vi befinner oss alltid i förändring. Just nu diskuterar vi eventuella förändringar för skolan inför nästa läsår, och jag deltar med samma entusiasm som vanligt men planerar samtidigt för att inte vara där. Jag är så konservativ i vissa avseenden, och så progressiv i andra. Nu ska tydligen alla ställa sina himla bänkar i grupper, och jag känner bara: NÄ, jag vill inte, för jag har bestämt mig för att det inte är bra. Jag vill att rummen ska se ut exakt likadant när jag börjar och slutar mina lektioner, och att vad som händer där emellan med möblering är mitt val just då för stunden.

Detta när jag om och om igen konstaterat att just min klass är en sådan klass som inte pallar räta, fina rader. Men det betyder inte att de pallar en grupp-placering heller, om de nu måste vara i klassrummet. För det är själva klassrummet som är fel, det är klassrumsmiljön; denna fyrkantiga, lilla tråkiga sal som är alldeles för fullproppad med ungar för att de ska kunna tänka som de behöver. Alla intryck. Om de åtminstone inte har ögonkontakt med varandra och ser paniken i varandras ögon, så kanske, kanske de kan fokusera på det vi måste göra.

Även fast både de och jag vill vara någon annanstans, lära på ett annat vis. 

Kommentera här: