On y va!

Stört gedigen att göra-lista idag; plugg och reseförberedelser står på schemat. Imorgon åker vi till Paris! Jag har förberett mig cirka noll procent, Anders ännu mindre, men jag tänker att det blir bäst så? Och framförallt att det blir bra ändå. Det enda jag kollat upp är loppmarknader. Jag lovar att jag kommer att bli kär i någon fransk gammal soffa som en absolut inte kan få med sig hem på ett ryan air-plan. 
 
 

Uppgiven och sjuk person formulerar sig

Vi befinner oss alltid i förändring. Just nu diskuterar vi eventuella förändringar för skolan inför nästa läsår, och jag deltar med samma entusiasm som vanligt men planerar samtidigt för att inte vara där. Jag är så konservativ i vissa avseenden, och så progressiv i andra. Nu ska tydligen alla ställa sina himla bänkar i grupper, och jag känner bara: NÄ, jag vill inte, för jag har bestämt mig för att det inte är bra. Jag vill att rummen ska se ut exakt likadant när jag börjar och slutar mina lektioner, och att vad som händer där emellan med möblering är mitt val just då för stunden.

Detta när jag om och om igen konstaterat att just min klass är en sådan klass som inte pallar räta, fina rader. Men det betyder inte att de pallar en grupp-placering heller, om de nu måste vara i klassrummet. För det är själva klassrummet som är fel, det är klassrumsmiljön; denna fyrkantiga, lilla tråkiga sal som är alldeles för fullproppad med ungar för att de ska kunna tänka som de behöver. Alla intryck. Om de åtminstone inte har ögonkontakt med varandra och ser paniken i varandras ögon, så kanske, kanske de kan fokusera på det vi måste göra.

Även fast både de och jag vill vara någon annanstans, lära på ett annat vis. 

Fall business

Nedan följer ett av alla mina sju (OH SÅ MÅNGA) utkast till inlägg som aldrig blev publicerade. 
 
Hösten är en märklig period för mig. Inte bara för att jag tacklar olika infektioner och skit med jämna mellanrum (är nu uppe i 5 sjukdagar och vi har inte ens nått höstlovet än), utan för att det också blir mer av mig som jag måste tackla. 
 
Jag är en börda jag bär 365 dagar om året (liksom vi alla är på olika vis), men de 3-4 månader när världen ändrar skepnad till det mörkare, tycks lägga till något extra. Inte för att jag räds mörkret (åtminstone inte det fysiska mörkret som lägger sig tidigare och tidigare om dagarna), men för att hösten är mitt nyår, tiden när allt ska börja om, och det betyder i sin tur att jag vill ha nytt och att det ska hända nya saker. Varenda jävla augusti föder ambitioner och idéer och hopp för en ny tid, och så slutar det oftast med att jag bara är inne mycket och tänkertänkertänker, för det är så mycket jag vill att jag inte lyckas stanna på en av alla saker och åtminstone göra verklighet av något. 
 
Hösten är en brytningspunkt, och särskilt den här hösten. Vi är nygifta, vi är tillräckligt vuxna och vi är kära i varandra, och vi vill ha bebisar. Andra människor vill att vi ska få bebisar. Men nu? Jag har alltid tänkt att barn inte kan/ska planeras, kommer de så kommer de, och man ska vara tacksam om de gör det, och inte försöka schemalägga dem så det passar ens liv i övrigt. Samtidigt gör jag exakt det; försöker schemalägga dem. 
 
 
 
Sen kom jag ingen mer vart i mina tankar. Jag var så frustrerad att jag ringde till min Emelie och kräktes ur mig all galla över oförmågan att fatta beslut, och sen på kvällen googlade jag volontärresor till Sydamerika och hängde på UDs hemsida för att se vilka länder som är typ safe, så då hade väl det där beslutet fattats i alla fall. (Dilemmat var alltså: Vad ska vi göra nästa år? Försöka bli föräldrar eller skjuta upp vuxenlivet lite till med en längre utlandsvistelse?)
 
Nu återstår bara en lottovinst och en beviljad tjänstledighet, men det är ju inget en inte kan fixa på en pisskvart.