Frid

Jag har denna afton rört mig på tidigare okänd mark. Både fysiskt och mentalt! I mitt arbetslag finns två sångfåglar som är med i en kör i Hässelby, och de hade konsert ikväll där de sjöng något av någon. Det var fint. På latin och japanska. Haiku och inte haiku.
 
De sjöng i en kyrka i Hässelby villastad, och jag har visserligen åkt igenom det en gång, men det fascinerar ändå. Suburbia. 
 
 
Jag hann tänka en massa saker under den dryga timmen konserten varade, eftersom jag inte förstod så mycket (och dessutom hade läst översättningen i programbladet) och en av de saker jag tänkte på var samtal jag önskar att jag hade haft eller kunde få ha. Jag funderade på om det kunde bli en kategori, något att dela med sig av. Eller en bok. Eller en dikt. Haiku kanske. 
 
Jag tycker att de där samtalen en har i huvudet ofta handlar om oförrätter; antingen sådana en själv har begått eller sådana som begåtts mot en. Just nu känns det som att vi i skolan begår en orätt hela tiden när vi inte får eller har verktygen att ta hand om de vi har ansvar för. Det känns som att vi bara ser på. Så jag pratade med en av dem i huvudet med ordet "requiem" forsande in i öronen. 


Jag ser dig.
Du behöver inte vara rädd. 

Kommentera här: