Frid

Jag har denna afton rört mig på tidigare okänd mark. Både fysiskt och mentalt! I mitt arbetslag finns två sångfåglar som är med i en kör i Hässelby, och de hade konsert ikväll där de sjöng något av någon. Det var fint. På latin och japanska. Haiku och inte haiku.
 
De sjöng i en kyrka i Hässelby villastad, och jag har visserligen åkt igenom det en gång, men det fascinerar ändå. Suburbia. 
 
 
Jag hann tänka en massa saker under den dryga timmen konserten varade, eftersom jag inte förstod så mycket (och dessutom hade läst översättningen i programbladet) och en av de saker jag tänkte på var samtal jag önskar att jag hade haft eller kunde få ha. Jag funderade på om det kunde bli en kategori, något att dela med sig av. Eller en bok. Eller en dikt. Haiku kanske. 
 
Jag tycker att de där samtalen en har i huvudet ofta handlar om oförrätter; antingen sådana en själv har begått eller sådana som begåtts mot en. Just nu känns det som att vi i skolan begår en orätt hela tiden när vi inte får eller har verktygen att ta hand om de vi har ansvar för. Det känns som att vi bara ser på. Så jag pratade med en av dem i huvudet med ordet "requiem" forsande in i öronen. 


Jag ser dig.
Du behöver inte vara rädd. 

Service my ass

Jag har en eventuellt dum grej som jag utvecklat på senare år. 
 
När jag möter servicepersonal (serveringspersonal, butiksanställda, bartenders etc.) som är otrevlig upplever jag inte den högst rimliga reaktionen "otrevlig tillbaka", utan jag försöker istället vara trevligare än mitt normaltrevliga jag. Jag ber om ursäkt mycket, dricksar mer och använder extra mycket underordnade artighetsfraser och omformuleringar. "Skulle det möjligtvis gå att... verkligen toppensnällt, GUD vad bra, tack snälla, tack så jättemycket."
 
Det här är så himla onödigt, för om en människas första bemötande av dig är slarvigt och surt i till exempel en bar, på till exempel The Public i Sundbyberg (som i övrigt var ett väldigt trevligt ställe), är det inte särskilt troligt att det kommer att ändras bara för att jag skriver ner en extra tia och tackar extra fint. Det troliga är att personen som står i baren är en röv som uppenbarligen inte vet vad ordet "service" betyder, och inte förtjänar vare sig tack eller en enda krona extra. 
 
Jag brukar försöka trösta mig, min sinande plånbok och mitt resten av dagen sugiga humör, med att jag är en större människa än röven i baren/på restaurangen/bakom disken. Men det går sådär. 

163 yo

Dimma deluxe över. I den dimman skrev jag en hemtenta och jobbade. 

Egentligen är det nog rätt naivt att jag försöker att dra igång det här igen, för veckorna fram till jul nu kommer inte vara mindre innehållsrika men såhär en lördagskväll vill jag gärna inbilla mig annat.
 
Helgerna har också varit intensiva med besök av först min mamma förra helgen, och nu Emelie och Anders familj den här. Jag älskar att ha besök och en får ju mycket energi av att umgås med de en tycker mest om, men det ger trots allt mindre tid till min ordinarie helgsysslor ligga ner, vila, glo på datorn och.. vila. 
 
I övrigt på västfronten intet nytt (västfronten = Tensta, 163 yo). Jag har ätit absurt ofta på restaurang de senaste veckorna, Anders har varit dyngsjuk i över en vecka och vår lägenhet är invaderad av bananflugor. Vi har slängt ut tre växter där de hade etablerat sina pleasure domes för förökning, samt tagit ihjäl ett antal genom att lämna disk framme och såna därna fällor (vatten, vinäger, diskmedel, honung), men lik förbannat surrar de runt. Så less.
 
Och Anders är på bättringsvägen. Det lilla Åbäket.