Mitt hjärta kan inte sova

Jag antar att jag är mer stressad än jag vill erkänna, för nu är det tredje kvällen/natten i rad som jag vandrar runt som en osalig ande; när kroppen och ögonen är så trötta, och själen så vaken. Jag plockar i ordning, tuggar lite på något, läser lite twitter. Väntar på smärtgränsen när kroppen vinner över själen, och är glad för att jag bara har två lektioner imorgon. Knappt två lektioner. 
 
Jag tänker på er så förtvivlat mycket, runt runt huvudet runt snurrar ni, och jag vet inte riktigt vad det ska tjäna till, för de där farhågorna jag haft att jag inte gett er något under året som gått, ställdes liksom in idag när ni fick utvärdera. Ni hade lärt er något, jag hade gjort något rätt. Till och med flera rätt med några. 
 
Men ni har ju också gjort mycket rätt med mig, och det är väl den där separationsångesten som spökar. Tusen tankar på hur det ska gå gör er, vilka ni är nu och vilka ni ska bli. Oro. Svårt att släppa taget. 
 
Så jag har plitat på någon himla dikt/låttext hela kvällen, och önskat så förtvivlat att jag kunde spela gitarr och framförallt sjunga, eller ens bara kunna hitta en himla tonart. Nu ligger det utkastet tillsammans med de två olika utkast till de tal och väl valda ord jag försökte komponera förra helgen, men inte heller fick ordning på. För jag hittar inte orden som kan berätta det jag vill att ni ska veta; det finns ingen genre som passar det som trycker i mitt bröst och vill komma ut. Ingen gitarr som har ackorden. 
 
Själen är vaken, huvudet snurrigt, hjärtat överfullt, och jag förbannar dem alla för sömnlösheten de ger mig. 

Kommentera här: