Förortsromantiken blomstrar

 
Kärleken till den här orten växer för varje dag. Jag älskar grönskan, jag älskar utsikten, jag älskar närheten till naturen och jag älskar att jag kan promenera till jobbet. Jag älskar att kidsen hajar till när de pratar om vart jag bor, även fast det egentligen är sorgligt; jag önskar ju att det var lika naturligt att säga att jag bor här som det var att säga att jag bodde i Vasastan eller på Söder. Men det är inte lika naturligt, och det bidrar ytterligare till att det känns viktigt att bo kvar här. Jag kikar på skolorna, blev förtjust i Enbackskolan när vi röstade där i söndags, glor på förskolorna som ligger i varje hörn och undrar om jag kommer att skapa barndomsminnen för våra barn där jag plockar gullvivor ute på fältet. 
 
Jag har egentligen ingen aning om vi blir kvar här, vi drömmer ju om mycket yta som rymmer mycket familj, men just nu vill jag absolut ingenstans. 
 
Så risken finns. 

Mitt hjärta kan inte sova

Jag antar att jag är mer stressad än jag vill erkänna, för nu är det tredje kvällen/natten i rad som jag vandrar runt som en osalig ande; när kroppen och ögonen är så trötta, och själen så vaken. Jag plockar i ordning, tuggar lite på något, läser lite twitter. Väntar på smärtgränsen när kroppen vinner över själen, och är glad för att jag bara har två lektioner imorgon. Knappt två lektioner. 
 
Jag tänker på er så förtvivlat mycket, runt runt huvudet runt snurrar ni, och jag vet inte riktigt vad det ska tjäna till, för de där farhågorna jag haft att jag inte gett er något under året som gått, ställdes liksom in idag när ni fick utvärdera. Ni hade lärt er något, jag hade gjort något rätt. Till och med flera rätt med några. 
 
Men ni har ju också gjort mycket rätt med mig, och det är väl den där separationsångesten som spökar. Tusen tankar på hur det ska gå gör er, vilka ni är nu och vilka ni ska bli. Oro. Svårt att släppa taget. 
 
Så jag har plitat på någon himla dikt/låttext hela kvällen, och önskat så förtvivlat att jag kunde spela gitarr och framförallt sjunga, eller ens bara kunna hitta en himla tonart. Nu ligger det utkastet tillsammans med de två olika utkast till de tal och väl valda ord jag försökte komponera förra helgen, men inte heller fick ordning på. För jag hittar inte orden som kan berätta det jag vill att ni ska veta; det finns ingen genre som passar det som trycker i mitt bröst och vill komma ut. Ingen gitarr som har ackorden. 
 
Själen är vaken, huvudet snurrigt, hjärtat överfullt, och jag förbannar dem alla för sömnlösheten de ger mig. 

Ovärdigt

Själaglad över att Sverige som första land har satt ett feministiskt parti på maktposition, men den där glädjen överskuggas tyvärr av alla sinnesförvirrade människor som röstat på rasistiska och nazistiska partier. Endast Front national, vars ledare i veckan uttalde sig om att Ebola-viruset kunde vara en lösning på den "demografiska frågan", (läs: hur Europa blir av med alla utom-europeiska invandrare) har mer mandat i EU-parlamentet än hela Sveriges representation tillsammans. 
 
Och vi med våra Sverigedemokrater, vars förstanamn på listan inte ens kan formulera en ordentlig mening, jag vill gråta. 
 
Det är inte värdigt ett modernt samhälle att göra skillnad på människor och människor; det är inte mänskligt att demonisera någon som andas, lever och älskar precis som du gör på det sättet. 
 
Så jag deppar ikväll, men imorgon när jag vaknar ska jag komma ihåg att romska Soraya Post ska till Bryssel, och att F! och min hus-Gudrun ska in i riksdagen i höst.
 
Kampen fortsätter.