Fru Dahlström

Jag har min mammas efternamn. Jag har mina bröders efternamn. Jag är mitt efternamn. Nej, inte Andersson, AnDREAsson! I perioder har jag stavat med accent på e. Jag tror att mamma och Henrik gör det, även fast det inte står så i folkbokföringen. 
 
Jag har min morfars efternamn och min mormors andra efternamn, mitt emellan Isaksson och Hultgren. 
 
Vi har en vissling med en lång och en kort ton. Mamma sa när jag var liten att om jag stannade mitt på ett torg fullt med människor, och visslade den där visslingen och någon stannade upp och lystrade, då var det en Andreasson, det kunde jag vara bergis på. Jag tänker att människor stannar upp om någon står och visslar oavsett, men det kändes så fint att tänka på det då. Så tryggt att höra ihop med ett gäng människor jag kanske aldrig ens träffat. 
 
Jag minns (kanske redigerat/konstruerat i efterhand) att mamma kunde ropa på mig när jag var i lekparken tvärs över gatan och att jag ibland inte hörde, men när hon visslade vår melodi, andreasson-visslingen, då hörde jag. Morfar använde den när han kallade på sina hundar, och mamma när hon kallade på sina barn. Jag hör min bror vissla den, kanske var det för att kalla på Dansa, vår första hund som vi ärvde när morfar gick bort. 
 
Jag har aldrig, aldrig tänkt att jag inte ska heta Andreasson, jag är ju en Andreasson. Samtidigt har jag närt den där drömmen att bli del av en familj, att bilda en familj, där alla heter samma. Där vi får skaffa vår egen identitet, och vissla vår egen melod, och den drömmen vann i slutändan.
 
Men för säkerhets skull kollade jag noga upp att en får ångra sig. Ba ifall att. Ni vet. 
Kommer dock aldrig ångra mig om denna man, insert smiley med hjärteögon.