Fru Dahlström

Jag har min mammas efternamn. Jag har mina bröders efternamn. Jag är mitt efternamn. Nej, inte Andersson, AnDREAsson! I perioder har jag stavat med accent på e. Jag tror att mamma och Henrik gör det, även fast det inte står så i folkbokföringen. 
 
Jag har min morfars efternamn och min mormors andra efternamn, mitt emellan Isaksson och Hultgren. 
 
Vi har en vissling med en lång och en kort ton. Mamma sa när jag var liten att om jag stannade mitt på ett torg fullt med människor, och visslade den där visslingen och någon stannade upp och lystrade, då var det en Andreasson, det kunde jag vara bergis på. Jag tänker att människor stannar upp om någon står och visslar oavsett, men det kändes så fint att tänka på det då. Så tryggt att höra ihop med ett gäng människor jag kanske aldrig ens träffat. 
 
Jag minns (kanske redigerat/konstruerat i efterhand) att mamma kunde ropa på mig när jag var i lekparken tvärs över gatan och att jag ibland inte hörde, men när hon visslade vår melodi, andreasson-visslingen, då hörde jag. Morfar använde den när han kallade på sina hundar, och mamma när hon kallade på sina barn. Jag hör min bror vissla den, kanske var det för att kalla på Dansa, vår första hund som vi ärvde när morfar gick bort. 
 
Jag har aldrig, aldrig tänkt att jag inte ska heta Andreasson, jag är ju en Andreasson. Samtidigt har jag närt den där drömmen att bli del av en familj, att bilda en familj, där alla heter samma. Där vi får skaffa vår egen identitet, och vissla vår egen melod, och den drömmen vann i slutändan.
 
Men för säkerhets skull kollade jag noga upp att en får ångra sig. Ba ifall att. Ni vet. 
Kommer dock aldrig ångra mig om denna man, insert smiley med hjärteögon.

Expectations

Hej blekk har blivit re-tweetad in i mitt flöde förmodligen sen jag började använda twitter, och trots att jag sen dess följt många olika feministiska bloggar, har jag aldrig läst hennes och när jag nu gör det, kan jag inte för mitt liv förstå varför jag inte började tidigare. 
 
Om Lady Dahmer ofta ger mig nya perspektiv och intellektuella utmaningar (vad tycker jag om det här egentligen), så sätter Hej blekk ofta ord på sådant jag själv redan tänkt men liksom inte lyckats formulera. Hon är också mer av en utbildare, då hon ofta tipsar om intressanta saker och förklarar begrepp så himla pedagogiskt och bra. Just diskursen inom feminism är något som jag kan tycka är svårt, eftersom den i takt med feminismen utvecklas så snabbt att det ibland är svårt att hänga med. Cisperson, juridiskt kön, intersektionalitet, etc. etc. 
 
Det här (klicka) är exempel en sak jag alltid försöker att ta upp i samband med att vi diskuterar elevernas resultat på skolan, och även fast jag främst inte haft perspektivet hur det påverkar flickor som måste dra lasset eller tvingas växa upp fortare än de kanske skulle behövt, så har jag tänkt att det är något vi vuxna verkligen måste jobba med. Förväntningar är allting, särskilt i skolan; mina elever kommer bara att göra så bra ifrån sig som jag förväntar mig, därför försöker jag alltid förvänta mig maxade resultat (såvida det inte föreligger särskilda skäl där jag vet att eleven inte svarar bra på för höga förväntningar, eller där eleven helt enkelt inte har möjlighet - det är viktigt att känna att en lyckas med det en får i uppgift). MEN. Helt ärligt, vad förväntar jag mig när jag möter välformulerade xx på 1.70 som ser två år äldre ut än sin årskurs 7, och vad förväntar jag mig av xx på 1.50 som ser ut att vara 11 bast? Både gällande beteende och akademiska resultat?
 
Det tycks råda delade meningar om hur olika snabbt barn mognar intellektuellt, men det är tydligt att flickor generellt mognar snabbare fysiskt, och det påverkar självklart mina (och allas) förväntningar på deras intellektuella nivå. 
 
Jag skrev i en kommentar till inlägget ovan att jag upplever att det är "för sent" att få jämbördiga elever redan från årskurs 7, i 9:an brukar de ligga jämsides, och det kanske är okej så länge det rätar ut sig i slutändan, men för många elever gör det ju inte det. Har du länge haft låga förväntningar på dig på grund av kön eller annat, är det troligtvis svårt att helt plötsligt hitta motivationen till årskurs 9, även om du då "mognat" (vad nu det betyder). 

Jobbdags!

Tro't eller ej, men en annan ska JOBBA tre dagar nu. Inte för att det känns så himla svettigt; åka på dagridläger med Ullis-gullis är bara kul. Också väldigt, väldigt roligt att vi gör det här för tredje året i rad och att jag på så vis får vara kvar i hennes och familjens liv litegrann, jag jobbade trots allt där i sex år (minus det ett och ett halva jag var i New York). 
 
Jag ska dessutom tryna hos Maria som jag inte umgåtts med på år samt dag, och hinna med lite Linköpingsdejter. Det känns som ett ypperligt avslut på sommarens fina östgötavistelse. 
 
Ullis-gullis.