Gyllisarna

I veckan hade jag svårt att koncentrera mig på jobbet, och internetzade lite med kidsen medan vi väntade på att klockan skulle bli dags för lektion. De skrattade åt mitt nick ("challe-VAD?! Tutt?!" *FNISS*), hotade med att försöka följa mig på instagram, tjatade om att sjunga på bröllopet och fick äran att uppdatera min facebook-status på min privata facebook. Samtidigt när vi pratade om alla sociala medier jag frekventerar berättade jag om den här bloggen, och allt fint jag skrivit om dem på sistone. Nu vet jag inte om någon faktiskt brydde sig om att kika in, men jag ångrade mig lite sen. Nog för att jag vill att de ska veta hur mycket jag tycker om dem, och hur stolt jag är över dem, men samtidigt är det knöligt att blotta hur mycket jag lägger märke till de där små, über-gylliga spontana grejerna de gör, och hur glad de gör mig. Det är ju spontaniteten som är det fina. 
 

Kommentera här: