We the people

Medan den feministiska kampen inför SUPERVALÅRET eskalerar, så har mitt bidrag svalnat rejält. Hey, I'm just scrapin' by och så vidare. Jag passade dock på att slänga upp den här från min instagram på lektionen med 9:orna idag: 
 
Jag vet inte om det spann på några trådar, för det som är så tydligt för mig, kanske måste stötas och blötas för många andra. Och som vanligt när jag hetsar igång minns jag inte vad jag säger, och jag vet inte om det är de rätta orden som kommer ut. Jag vet inte om jag når fram. Det enda jag kan minnas att jag sa just den här morgonen var "stjärtskåra" (eftersom Julia Louis-Dreyfus sådan syns på omslaget). Flera gånger. Stjärtskåra. Stjärtskåra! Alltså. 
 
Däremot var jag väldigt lugn och saklig när jag cabbade ut till Queens med alla mina väskor sista dagen, och den indiska chauffören berättade att han tror att den sjunkande läsförståelsen i samhället beror på att mammorna inte är hemma med sina barn. Tystnaden som uppstår när en förklarar allt med föräldraledighet och lattepappor och att omsorg inte sitter i fittan, och att en tror att vissa traditioner kan och bör ändras. 
 
Undvek dock att säga fittan eftersom jag lyckades vara lugn och saklig just den gången. Det här med att jag lyckas vara pedagogisk med en indisk äldre herre men inte med mina tonåriga elever? 
 
Stjärtskåra. 

Kommentera här: