Hönsmamma

Tensta och världen (Sverige?) håller på att bli grönt. Idag hade 9:orna sin dansdag och i detta nu svänger de sina lurviga på Spångafolkan. Jag längtar ihjäl mig efter nästa år när våra bebisar ska dansa, för att det är så roligt att se dem dansa/spexa/lattja. Glädjen. Dock är det oerhört bitterljuvt eftersom dansdagen alltid infaller i slutet på terminen, i slutet på 9:an, och som alltid (eftersom jag "alltid" haft 9:or så här tre vårterminer in i yrket) har min separationsångest kickat igång. Den kanske vare sig är sund eller normal, men den är där. 
 
I fredags när jag satt och lyssnade på deras muntliga nationella prov i engelska, fick jag passa mig för att inte förlora mig i alla impulser som sa åt mig att jag måste titta och lyssna på dem ordentligt, för snart försvinner de. Titta NU, Charlotte! Snart är de inte i mitt liv längre. 
 
Jag menar inte lyssna på dem som i att göra den bedömningen av hur bra engelska de pratar som det var meningen att jag skulle göra, utan lyssna på hur de låter, hur de säger saker, vilken ton deras röst får när de tappar orden och letar efter dem. Vilka tics som kickar in, hur de tittar på varandra, hur de söker min blick, min bekräftelse. Hur de samspelar. 
 
Och Tensta knoppar, blommar vidare, liksom världen och deras framtid. Återigen ser jag livet som en grusväg, en med småsten de kanske snubblar på, en kantad med stigar och vägskäl att ta omvägar från. Och jag hoppas den har diken full med midsommarblomster, den där grusvägen, jag hoppas att de inte slår sig för hårt när de snubblar. 
 
Mest av allt hoppas jag att de har styrka nog att resa sig, eller någon som hjälper dem upp. 
1 elisabeth andréasson:

skriven

Älskade Gumman. Jag blir så stolt o tjutfärdig när jag läser o förstår vilken underbar medmänniska du är. Älskar dig.

Kommentera här: