Hönsmamma

Tensta och världen (Sverige?) håller på att bli grönt. Idag hade 9:orna sin dansdag och i detta nu svänger de sina lurviga på Spångafolkan. Jag längtar ihjäl mig efter nästa år när våra bebisar ska dansa, för att det är så roligt att se dem dansa/spexa/lattja. Glädjen. Dock är det oerhört bitterljuvt eftersom dansdagen alltid infaller i slutet på terminen, i slutet på 9:an, och som alltid (eftersom jag "alltid" haft 9:or så här tre vårterminer in i yrket) har min separationsångest kickat igång. Den kanske vare sig är sund eller normal, men den är där. 
 
I fredags när jag satt och lyssnade på deras muntliga nationella prov i engelska, fick jag passa mig för att inte förlora mig i alla impulser som sa åt mig att jag måste titta och lyssna på dem ordentligt, för snart försvinner de. Titta NU, Charlotte! Snart är de inte i mitt liv längre. 
 
Jag menar inte lyssna på dem som i att göra den bedömningen av hur bra engelska de pratar som det var meningen att jag skulle göra, utan lyssna på hur de låter, hur de säger saker, vilken ton deras röst får när de tappar orden och letar efter dem. Vilka tics som kickar in, hur de tittar på varandra, hur de söker min blick, min bekräftelse. Hur de samspelar. 
 
Och Tensta knoppar, blommar vidare, liksom världen och deras framtid. Återigen ser jag livet som en grusväg, en med småsten de kanske snubblar på, en kantad med stigar och vägskäl att ta omvägar från. Och jag hoppas den har diken full med midsommarblomster, den där grusvägen, jag hoppas att de inte slår sig för hårt när de snubblar. 
 
Mest av allt hoppas jag att de har styrka nog att resa sig, eller någon som hjälper dem upp. 

We the people

Medan den feministiska kampen inför SUPERVALÅRET eskalerar, så har mitt bidrag svalnat rejält. Hey, I'm just scrapin' by och så vidare. Jag passade dock på att slänga upp den här från min instagram på lektionen med 9:orna idag: 
 
Jag vet inte om det spann på några trådar, för det som är så tydligt för mig, kanske måste stötas och blötas för många andra. Och som vanligt när jag hetsar igång minns jag inte vad jag säger, och jag vet inte om det är de rätta orden som kommer ut. Jag vet inte om jag når fram. Det enda jag kan minnas att jag sa just den här morgonen var "stjärtskåra" (eftersom Julia Louis-Dreyfus sådan syns på omslaget). Flera gånger. Stjärtskåra. Stjärtskåra! Alltså. 
 
Däremot var jag väldigt lugn och saklig när jag cabbade ut till Queens med alla mina väskor sista dagen, och den indiska chauffören berättade att han tror att den sjunkande läsförståelsen i samhället beror på att mammorna inte är hemma med sina barn. Tystnaden som uppstår när en förklarar allt med föräldraledighet och lattepappor och att omsorg inte sitter i fittan, och att en tror att vissa traditioner kan och bör ändras. 
 
Undvek dock att säga fittan eftersom jag lyckades vara lugn och saklig just den gången. Det här med att jag lyckas vara pedagogisk med en indisk äldre herre men inte med mina tonåriga elever? 
 
Stjärtskåra. 

My New York babies

 
 
 
 
Kyle är tandlös, Skylar kör sitt eget race 24/7 och Ryan kan fortfarande inte hantera sina känslor för fem öre.
 
Men så fina. Och som jag älskar dem.