Nobody's gonna love you like I do

Fy fan vad jag älskar mitt jobb i dag. Jag gör alltid det egentligen, men ibland är det ju så tungt att det känns som att släpa en betongblandare efter sig i paketsnören. Och jag vet inte vad det är, kanske rider jag på lyckovågen från gårdagens bokning (NEW YORK), eller så har jag bara lyckats nagla mig upp tillräckligt långt för att vara officiellt tillbaka på banan och ovanför ytan efter ett par tunga veckor. Det har inte varit någon felfri dag på något vis; våra små juveler har en förmåga att alltid hitta på stök, detta också i dag (ganska ordentligt stök till och med), men skillnaden från till exempel förra veckan var att det inte drog ner mig, och det var väldigt skönt.
 
Oavsett hur reaktionen är för stunden, kan vi ändå alltid skratta åt eländet i efterhand, och shit, vad grejer vi kommer ha att garva åt när resan är över med den här klassen. Det finns mycket med situationen som är allvarligt, men jag vill ändå tro att det inte kommer att spela någon roll om hundra år, även om det självklart spelar roll nu. Jag gillar dem så förtvivlat mycket, och trots att jag bergis fått både rynkor och gråa hår under den tid vi haft dem, kunde både jag och Agnes deklarera när de slutade 7:an i juni att vi inte skulle byta bort dem mot någon annan klass. 
 
Världens bästa kollegor Kickan och Agnes på 9:ornas vårfest.
1 Agnes:

skriven

Naaaw!!

(nu fattar jag varifrån de grå stråna kommer som jag ryckte igår!)

pöss!

Kommentera här: