Hittills i Fagervik

Det årliga kexbaket. Man får i sig exakt hur många som helst. 
 
 
Yngsta syskonbarnet Ville 10 månader. 
 
Bus med morbror Anders.
 
Ville med mamma Ulrika. 
 
Första mötet med tomten. 
 
Och så vi. 
 
Juldagen med syster nummer 2 plus familj. Fler syskonbarn uppradade. 
 
Hela gänget. 
 
Det enda jag inte dokumenterat är min enda ansträngning sen jag kom hit; simningen i måndags. Sen dess har varken jag eller Anders varit utanför dörren. Det kanske är dags? 

Borta

Jag kunde inte somna igår. Jag vet inte om det var min sedvanliga julångest som var antågande eller om det var det faktum att jag inte firar jul hemma i år. Det är trots allt bara den andra julen någonsin jag inte är med min familj. Och jag saknar dem. 

Vi är ju inte jättebra på jul i min familj. Vi försöker vara tillsammans, resten är inte så noga. När umgänget och traditionerna vi hade som barn dör ut, får man liksom uppfinna sig själv igen. Och igen. Det behöver inte vara negativt, men för egen del känns det som att jag befinner mig i något sorts mellanläge, mellan vad som var och vad som ska bli. 

För jag vill ju inte att mina barn ska känna så sen; att vi inte är så bra på jul. Sen om våra jultraditioner blir Kalle Anka och skinka och evighetspussel, eller resor eller välgörenhetsarbete, det får vi se. 

Så länge de inte ligger vakna dan före dan före dan och saknar någon.