26 november 2012 #2

Någon gång tidigt i våras när hen-debatten började rasa som värst, och mina dåvarande nior var nyfikna på ordet, hittade jag en insändare i Metro som belyste frågan ur en väldigt viktig, och dittills ganska ignorerad synvinkel. Hen-debatten behandlade då mest ordets onödighet, och hur vi satans feminister som tyckte att det var ett bra ord, försökte radera kön. Om man tänker en gång till så vet man att det inte är så, och att hen ska vara ett kompliment till de pronomen vi redan har, inte ersätta dem.
 
Men för många människor är hen inte ett kompliment, det är en nödvändighet. Det är det enda pronomenet de kan identifiera sig med då varken hon eller han känns rätt, och om just detta handlade insändaren i Metro. Om hur förolämpande det är att människor ska gapa sina barnsliga protester när det äntligen finns ett ord för alla. Han, hon. Hen. Det är så förutbestämt att alla människor i världen MÅSTE tillhöra ett bestämt kön, så förväntat att alla gör det naturligt, att vi aldrig pratar om dem som faktiskt inte gör det. Dels finns det transsexuella som inte identifierar sig med ett kön till 100 % trots att man kanske byter från ett till ett annat, och dels finns det intersexuella som rent biologiskt är varken eller, och som har både manliga och kvinnliga attribut från födseln.
 
Det här är en intervju med en intersexuell person, och de är många. Man beräknar att det föds cirka 10 intersexuella barn per år, bara i Sverige; föreställ er då hur många det finns i världen. Den är intressant inte bara för att den uppmärksammar intersexualitet, utan också för att den uppmärksammar fördomar och genusrelaterade frågor i allmänhet. Titta!
Del%20La%20Grace%20Volcano%20%C3%A4r%20b%C3%A5de%20man%20och%20kvinna
 
Själv tycker jag att jag är så himla öppensinnad och mottaglig för alla kombinationer, men jag vet att jag kommer att kategorisera dig när jag träffar dig. Precis som alla andra gör. 

Kommentera här: