28 maj 2012

Jag är hemma sjuk när jag absolut inte har tid att vara sjuk. Min förkylning har dragit ut sig till att bli veckolång, och inte blir den väl bättre av att jag stressar när jag borde vila, men tyvärr kan man inte stänga av sådana mekanismer, så fröken fortsätter vara fröken i sjuksängen och hoppas på att återvända till mina kids och sysslor imorgon.

23 maj 2012

Min Tjebbis ska ha schlager/födelsedags-kalas i helgen och frågade förstås den gamla schlager-räven herself (det vill säga mig) om tips på bra låtar. Hon har hittills förkastat alla mina bästa Eurovision-förslag, så jag funderar på att gräva i endast den svenska katalogen för att behaga fröken, men jag orkar inte. Nu har jag gjort mitt. Jag har inte koll på vare sig 2010 eller 2011 eftersom jag var i New York vid dessa tillfällen, och inte har jag någon särskild pejl på årets startfält heller, men jag misstänker att jag kommer att få det på lördag. Any-freakin'-who. När jag nosade runt i min schlager-mapp, snubblade jag som väntat över fantastiska guldkorn från svunna tider. Varsågod och njut!



Jag hade tänkt att lägga in fler. Men allt blir så futtigt och glättigt bredvid den där, så ni får köra den på repeat till jag behagar att åter förära er med min musiksmak.

2 maj 2011

Och det blir all politik för den här veckan

Eftersom jag befinner mig i landet alla pratar om idag känner jag mig något sånär manad att kommentera gårdagens händelser och ge min egen, förmodligen högt efterlängtade insyn i det hela. Och jag minns den där tisdagen, jag har två starka bilder, den första är att jag och Emelie gick över Gyllentorget och bestämde att vi skulle åka hem till BK Möllan, sen att när vi väl kom fram till hennes hus flög hennes styvpappa ut på trappen och skrek i panik att tredje världskriget hade börjat. Såhär i efterhand en rätt komisk bild på min näthinna. Sen satt vi där i soffan på nedervåningen och såg planen flyga in i torn 1 och 2 om och om och om igen. Jag tog det aldrig riktigt till mig, jag vet att jag skrev någon larvig uppsats i samhällskunskapen om hur George Bush var ett cepe (kanske inte ordagrant) och att sätta hårt mot hårt bara visade hur liten människan är, men det kändes aldrig innerst inne. Vem vill föreställa sig den desperation som får en människa att hoppa från en av världens högsta byggnader?

Jag känner fortfarande att den gemene amerikanen är en liten människa, att alla de som tycker att två fel är ett rätt, de som rättfärdigar tiotusentals döda och krig på krig som hämnd för de knappt 3000 människor som dog här med deras satans "freedom isn't free" är imbeciller, men jag kan inte gå in i St Paul's Chapel utan att börja tjuta. För först när man står där mitt i alla brev och lappar och bilder på människor som saknas förstår man vilket djupt sår i den amerikanska själen de där 3000 liven innebär. Gerrys lillasyster sa en gång att det kändes i flera månader som att hon aldrig skulle få skratta igen. Så jag förstår att folk strömmade ut på gatorna för att skrika nationalsången och fira som dårar när beskedet kom att bin Ladin är död, men jag håller ändå fast vid att det visar att de är lika usla som de människor de bekämpar och kallar onda.

Det mest intressanta i det här är tidpunkten för ingripandet och Obamas tal igår, jag vet inte om ni har sett det eller följt debatten kring honom de senaste veckorna? Donald Trump, den spjuvern, tänker sig en politisk karriär och har tjatat ihjäl sig om tvivel på att Barack Obama är född i USA, till slut släpptes hans födelsebevis från Hawaii så Trump kan hålla käft, men i alla fall. Obama sa i talet att de fick tips för ett år sen om var bin Ladin möjligtvis befann sig, och att operationen tagit fram till nu innan ett ingripande kunde ske, men är det inte för lägligt att det är precis när Obama har påbörjat sin kampanj för att bli omvald? Och är det inte lämpligt för detta syfte, så säg, att han i sitt tal poängterade sin egen roll i operationen, hur han gett order, planerat etc.

Politik är ett smutsigt spel mina vänner. Smutsigt.