Dan före dan

Imorgon börjar jobbet och det är nog bra för alla inblandade. Anders började jobba i måndags så jag har lajvat föräldraledig hemma med Bo i två dagar och kan nu konstatera att det inte är mitt element med en ny unge bakandes därinne. Jag vet att det inte går någon större nöd på en 1.5-åring med obegränsad tillgång till sina små-babblar men känner mig ändå som exakt världens sämsta morsa när jag är så orkeslös att jag inte ens gått ut med honom idag när det var SOL och allt. När Anders kom hem fick jag be om sympati och försäkran om att jag duger. Alla vet ju att en man måste säga det för att det ska vara sant! 

(null)
Lunch: gammal veggie-burgare och potatis. 

Förutom min självkänsla behöver även våra rutiner skärpas till. Vi (Bo) har sen nyår somnat typ 23 och vaknat vid 10, och det funkar väl okej när det är lov, förutom att föräldrarna får noll egentid, men när en ska vara på föris halv 8-8 är det en typiskt dålig dygnsrytm. 

(null)
Orka. 

Gravidblogg 2.0

Min tanke med det nya året var att jag skulle börja blogga igen, en sisådär en gång om dagen. Bra att börja med låga mål tänkte jag! Jag skulle bara gå på KUB-testet den 3/1 och se att allt var bra därinne i magen, och sen skulle jag vara glad och fläka ut min nya bula både här och över allt annars. 

Allt var bra därinne i magen och det blev jag såklart glad över. Men jag blev inte glad, förstår ni? Dagarna fortsatte i ett grått ingenting med kass sömn - den enda skillnaden var att den där gnagande oron bytts ut mot en känsla av menlöshet. Gravid-tröttman och illamåendet som dyker på mig i tid och otid är förstås inga humörhöjare heller. 

Naiv och i katastrof-mode som jag är, så tror jag alltid att varje känsla betyder "nu är det såhär det är". Men det är det ju inte. Det är det aldrig. Mitt känsloliv är en berg-och-dalbana av rang och inget är konstant. 

Det kanske bara var solen som saknades.  (null)
Nyårsafton 2017. 

Happy new year

Jag har inlett det här året starkt med uppfuckade sömnmönster, tveksam diet, en näsa som beter sig som en snor-kran och ett band av herpesblåsor på överläppen. Förkylningen och dess eftersläntrare kan jag väl ta eftersom det sen hösten är mer regel än undantag, men det här med sömnen stör och oroar mig. Det är väl ett tecken om något att en är ledig, jag hinner noja över att jag sover på konstiga tider. 

Idag har jag gjort diskat glas efter nyårsaftonen och varit hos min fysioterapeut som olämpligt nog numera bara har mottagning i Enskede. Jag tyckte att Söder var tillräckligt långt bort, men men. Hon är värd det! Det är väl samma princip som gör att jag sitter och trekkar in till Odenplan när jag ska till min läkare som jag haft sen vi bodde där. 

(null)

Det är mycket på gång den här våren, och jag vill blogga om det. Men jag måste landa lite i det nya här först.