Rapport från potträning dag 1

Jaha, här är vi ambitiösa! Jag har alltid tänkt att 2 är väl en bra ålder att sluta med blöja, och sommaren är väl en bra årstid, och nu är min unge 2 och det är sommar och vi är lediga. Win-win-win osv. 
 
Vi har inte läst särskilt mycket, eller förberett oss särskilt mycket, men min kollega som är 4-barnsmorsa sa: Man tar blöjan ba, ryck den! Så! Annars lär de sig inte. Jag hade någon tanke om att vi skulle köpa det där web-paketet med Blöjfri på 3 dagar, men vi är alldeles för fattiga så det fick vara. Bra eller dåligt beslut? Vem vet. 
 
Först lite bakgrund: Vi pottade Bo en del innan han fyllde 1 men inte med någon egentlig regelbundenhet (som med allt annat vi tar oss an - hej familjen inkonsekvent), och han har gått en del nakenfis och kissat på toan då och då. Men han har aldrig sagt till själv, och efter idag är det oerhört tydligt att han inte kan sina signaler alls. Och de går väl inte att lära sig om han har blöjor som det knappt märks att han kissar i? Igen, vad vet jag/vi. 
 
Vi har satt honom på pottan med jämna mellanrum, ungefär då vi vet att han brukar kissa, som t ex när han vaknar från vilan, men trots en stund varje gång har han ändå inte släppt några golden showers där inte. Vårt vardagsrumsgolv har fått ta smällen i princip varje kiss, eller som efter middagen när vi ändå hade koll på honom och han smög bakom soffan och bajsade rekordsnabbt. 
 
"Vad gör du där? Kom fram, Bo!" 
*stiger fram* *vänder sig om och tittar chockat in mot väggen*
"Oj! Det hände en bajskorv!"
 
Jo tack. Det hände det. 
 
Vi avslutade faktiskt med typ en kiss i toan innan läggdags, så förhoppningen om att det här ska gå vägen lever än. Dock räknar åtminstone jag med att det nog tar hela sommaren pga ovan (inkonsekvensen) plus att ungen ska genomgå en av sitt livs största förändringar när han blir storebror. 
 
Gullig är han i alla fall, kissungen. Fotokredd till mormor Bettan. 

Det senaste

Nu har jag skrivit ett par inlägg utan att gravidgnälla något, så jag tänkte att vi återgår till ordningen med att lista de senaste åkommorna såhär på gränsen till den sista månaden med baby D 2.0 i magen. 
 
- Yrsel - fick stark svimningskänsla på bussen igår, satt ner men kände den där floden genom kroppen och kallsvetten. Vad gör man om man svimmar själv på en buss? Ropar till närmsta rygg ba: "öh, jag svimmar!" Anders tyckte att det hade varit artigast att gå av och svimma på busshållsplatsen. Som tur var slapp jag svimma någonstans, men yrseln hängde kvar resten av dagen och jag var en härlig kollega som gick och lade mig och vilade två gånger. 
 
- Svullnad. Jag har nästan varit lite chockad över bristen på svullnad denna sköna maj vi haft, men nu tror jag bestämt att den kommer. Jag kan nästan se hur konturerna över fötter och anklar försvinner dag för dag. Dessutom känner jag mig mer stum i vaderna. 
 
- Skör och blodsmak i munnen. Jag blöder nu nästan varje gång jag borstar bissingen, och råkar jag bita mig det minsta i kinden blöder det direkt. Inte mycket men ändå. Äckligt! Däremellan får jag blodsmak lite då och då. Bara för härlighetens skull får en anta. 
 
- Hårdare sammandragningar, gärna pga den helt orimliga ansträngningen av att typ ställa sig upp från sittande till stående. 
 
- Mer och mer trött. Ja, ni vet. 
 
- Obekvämt i magen - mycket bebis! Det är mest i högersidan som får ta stryk, vilket gör att jag gissar att hen  verkar föredra att ligga på vänster, och efter lite googlande har jag då kommit fram till att det är "rätt läge". Om de ligger på vänstersidan med ansiktet vänt åt höger har de inte lika långt att rotera runt när de ska ta sig ner i bäckenet. Ni kan ju tänka er hur b e s a t t jag är av sådana här (eventuellt meningslösa) detaljer i mitt mission att föda vaginalt, och särskilt då med tanke på att en god del av förklaringen till snittet med Bo stavas onormal fosterbjudning - läget! 
 
Känner på fossingarna. <3

På väg därifrån

När jag blev sjukskriven fick jag tid hos kurator igen. Eftersom väntetiden är vad den är inom primärvården, dröjde det ända till jag börjat jobba igen innan jag fick tid, men det var nog bra att "bara" vila de där fyra veckorna. 

Nu har jag och Gunnel setts några gånger, sista idag, och det har varit ett kärt återseende (vi träffades nästan ett år i samband med min förra sjukskrivning 2014). Jag vet inte om jag kommit fram till några nyheter, och samtalskontakter just inom primärvården handlar väl mest om överlevnad egentligen. Att ta sig igenom här och nu. Det mer djupgående arbetet får en bekosta själv! Jag har skjutit på det länge, men någon gång ska det bli av. Jag ska bara föda lite barn först. 

Resten av dagen blir det jobb, och om vi orkar, återställa vårt hem till någorlunda drägligt skick. Presenter till Bos pedagoger vore också en bra sak att klara av! Jag kommer gråta så mycket när de säger hej då imorrn. 

(null)