På okänd mark

I söndags peakade väl den här britt-sommaren med stört sköna temperaturer och sol. Som vanligt har jag svårt med prioriteringarna (eller så är behoven fler än vad en hinner/orkar med), så vi var inne på förmiddagen och städade. Såhär i efterhand borde en ju promenerat raka vägen ut och bosatt sig i närmsta lövhög med näsan upp. 

Efter Bosseman hade nappat lunch ett par timmar gav vi oss såväl ut och när folk mötte oss med ICA-kassar fulla med svamp på väg ut ur skogen blev vi (läs: Anders) lite missmodiga, för det var tydligen det som var målet. Svamp! 

Jag har knappt gått åt det hållet på Järvafältet och dessutom tog vi en ny sväng. Helvete vad fint det var! Och vad kul det var att leta svamp! Jag har hittills i mitt 32-åriga liv aldrig plockat någon svamp; åtminstone inte med målet att äta den. Det här kommer låta så sjukt nu, men jag kände mig som en riktig människa? Normal liksom? Det är inte ofta jag gör. En medelmåtta, yes, men normal? Nej nej. 

(null)


(null)


(null)


(null)


(null)





Everyday life

Sitter på 517 med Bo i vagnen. Ingen yxman denna morgon! Men så har jag inte vågat mig bort till nästa busshållsplats något mer. Inte för att jag tror att det hör till vanligheterna att män med yxa frekventerar just denna hållplats eller busshållsplatser överhuvudtaget, utan mest för att det innebär en extra ansträngning och de är jag i grunden skeptisk till. 


Kröppa värker, jag slarvade med fysioterapin förra veckan och ska på återbesök på fredag. Som vanligt väntar jag mig skäll av en vuxen när jag inte sköter mig, men nu är det som det är. Nya tag! Jag lyckades jobba hela veckan och få löneförhöjning och liksom vara professionell hela veckan och då lyckas jag inte med
kröppa. Vem orkar allt? 

Gårdagens tvättstuga och måndagens vågräta läge kan ha bidragit också, men idag är allt som vanligt förutom det härliga att jag skaffat mig en lärarstudent som ska hålla i i alla fall en av mina 1000 lektioner. 





Hade middag igår

I maj genomförde ju vi en helvetes-flytt. Rätt ofta känns det som att vi fortfarande inte är klara med den, men det kanske beror på att vi ska renovera exakt hela lägenheten, för flyttat har vi. Alla saker är på plats, inget kvar på Åvingegränd. Där bor någon annan och det känns så sjukt att tänka på att det nästan inte går. I VÅR lägenhet? Men fint också! Det hade känts sorgligt om ingen tog hand om den. 


För att genomföra flytten hade vi hjälp på lite olika vis, men framförallt var det tre kvinnor som möjliggjorde allt och det var Maja, Helenis och Sofia. Jävlar vad vi bar! 

Sen gick en sommar och folk var iväg och sen kom höstkanten och vi bjöd in till middag för att tacka. Inte förrän igår, halvvägs in i oktober, lyckades vi matcha alla inblandade. Det var storartade planer på trerätters och olika sorters drinkar, och det blev vår gamla trötta (men ack så goda) texmex i form av carnitas på quorn. Lite extra lyxiga med ett försök till majskolvarna 
på Café Havanna, picklad rödlök och hemgjord salsa samt gucca med extra mycket gucc! Dvs avokado. 

Tog jag en endaste liten bild på vare sig de fantastiska kvinnorna eller den fantastiska maten? Nej. Jag tog kort på mitt barn. För ovanlighetens skull.