Det är TUR det

Jag sitter som vanligt på 517 på väg till jobbet (är det halvtimmes bussfärder som kommer rädda min blogg?) och gottar mig åt tanken på tomma korridorer. Inte för att jag skulle hata att träffa elever, men för att jag inte orkar. Efter lagom mycket meck och sena kvällar som ledde fram till lördagens möhippa i något slags crescendo, är jag ganska... trött. Men så kul vi haft! 


Imorgon lämnar mitt hemmagäng mig ett par dagar för att fira Anders systerdotters student, på onsdag är det fest med kollegorna och sen ska jag spendera torsdag-fredag med att bli en uppstyrd mänska digitalt. 

Sen då? Sommarlov thank you very much.



Ungen med guldgenerna.

Kvällens känsla

 
Av någon outsäglig anledning har mina office-grejer försvunnit från datorn, och när jag så satte mig ner i sista stund för att ordna till en bordsplacering inför 9:ornas vårfest medelst excel, behöver jag installera det igen. Jag vet inte hur länge jag suttit nu, men skiten är inte nere än. Under tiden har jag roat mig med att rensa min telefon, men även det är ångest. För varje grej jag raderar får jag för mig att jag inte sparat den någon annanstans. 
 
Alltså den är nära nu. 
 
Galenskapen. 

End of the year

Slutet på vårterminen betyder slutet på läsåret och det känns som att vi bara andats, levt och brytt oss om betyg och utvärderingar på det senaste. 


Jag har haft en klass några veckor nu eftersom en kollega slutade lite hastigt pga nytt jobb, och igår lät jag dem skriva en mycket kort exit ticket som det kallas. En av dem skrev den lilla raden nedan och det fastnade för jag ser kanske inte så på min egen undervisning, men jag vill att det är så den ska kännas. Min klass som jag undervisat i svenska hela terminen hade överlag lite mer att säga, ömsom solsken och ömsom regn, men det vill jag grotta ner mig i en annan gång. 

Rättningshörnan.
Okej "ever" var kanske att ta i, men shit vad hudlös en är just nu; ALLT känns