Bosse på balkongen

 
 
 
 
 
 
Snart är han ett år. Och ibland vet jag inte hur jag ska hantera att han inte är en liten bebis längre. Att han håller på att bli ett barn. Vad är det för långa ben som ligger bredvid mig i sängen? Alla framsteg och nya rörelser och nya miner och nya ljud och nya ömhetsbetygelser. Det är jättekul! Och jättejobbigt. För varje steg han växer är ett steg bort från mig. 

Sssssöndag

 
Vi var på IKEA idag. Glodde. Det var mest att vi ville ut och "göra något", så vi gick hela vägen dit och halva vägen hem. Vi har ju snart en hel lägenhet att inreda och så vidare, men det är svårt innan vi är där, så vi orkar inte ta mer/fler konkreta beslut än typ ljusa tapeter och att listerna behöver målas. Eller ska vi måla väggarna?
 
Den lille pajasen här ovan väckte en del uppmärksamhet, särskilt hos någon form av Jesus-tant som stannade och berättade för honom att han är "den sötaste du som finns, för det finns ingen annan som du, så du är den sötaste du" och så vidare. Bo sträckte handen efter henne och gav henne några välplacerade flin. Han vet då hur han ska hantera alla sorters mänskor! 

Planet-elefant-berget

När jag loggar in på bloggen ligger det överst en radda med utkast, sånt som inte blivit publicerat. Eller skrivet. Eller färdigskrivet. Jag vet att jag tagit upp mina utkast förut, och jag vet att de kommer att fortsätta ligga där. Men once in a blue moon får jag ju feeling på ett av dem och så ta-da! Publicering. 
 
Det utkastet som ligger högst upp nu heter "Tjocka kvinnor" och eftersom det tillhör den där för alltid eventuellt kontraproduktiva kategorin, är det extra svårt. 
 
Däremot fick det mig att tänka på ett annat fenomen kring "tjocka" kvinnor som jag reagerat på, och det är hur gravida kvinnor pratar/skriver om sig själva. Jag fattar känslan, jag kände mig också som att jag kunde krossat valfri person med min storlek när jag hade en färdigbakad Bo i magen, men alla dessa elefant/annat jättestort djur/planet-emojis och #tbts till när jag var "stor som ett hus" eller "en blåval" eller dylikt, tycker jag är så ledsamma. För även om jag fattar känslan, är ju ingen av alla dessa kvinnor vare sig en planet eller en blåval. De är helt normsmala personer med en stor mage. Som det ligger en bebis i. Vilket är den enda anledningen alla accepterar att ha en stor mage till. 
 
Det är en aspekt av det hela. 
 
En annan är att vi som har/har haft de där kropparna, har också i (jag gissar) nästan 100% av fallen blivit vansinniga på att andra beskrivit oss så. "Oj oj OJ! Här är det inte långt kvar" och andra härliga kommentarer som syftar till att säga "jag tycker att det är kul att du är gravid och jag vill prata om det men jag vet inte hur jag ska göra det annat än att kommentera din storlek". 
 
Jag tror att jag vill säga: fascineras gärna, IMPONERAS för guds skull, men att tjöta om hur stora gravida kroppar är, när det i de allra flesta fall enbart handlar om en mage (en mage, inte en hel kropp) med en annan person i, det får vi fan lägga av med.