Dan före dopparedan

För att föda sitt barn måste väl ändå vara julaftarnas julafton? Det troligaste är kanske att det drar ut på tiden så att han kommer först fredag, men vi ska ändå sätta igång imorgon. Det ska börja då. Jag ska påbörja födseln av mitt barn. 
 
Och jag kan inte säga så mycket mer än att jag tror att jag är redo? Så redo en kan bli för något som en aldrig gjort och egentligen inte kan ta in storheten i. Att den lille, som var en liten grodd, som blev ett embryo, som blev ett foster, som blev en bebis, alldeles snart ska vara i min famn istället för i min mage. En ny person. 
 
Jag avslutar med några gylliga bilder på oss två. För snart är vi ju tre. <3
 
 

Saker jag längtar efter

Nu när vi ser ljuset i tunneln (oavsett hur eller när det går, blir jag MAMMA den här veckan), tänker jag en del på post-mage. Jag fattar att kroppen inte kommer att lappa ihop sig på ett ögonlock, men en del av tyngden försvinner ju i alla fall. Bebishuvudet som ligger fastkilat i mitt bäcken och klämmer på nerver så att det strålar så jag skriker rakt ut, kommer inte vara kvar. Men vi kör en lista va? Annars kan det här bli hur långt som helst. 
 
Jag längtar efter.... 
→  Mitt barn! Att en kan längta så mycket efter någon en aldrig träffat? I och för sig längtade jag efter Åbäket ett helt liv, jag visste bara inte att han fanns. 
→ Få tillbaka min kropp. I den här punkten finns så mycket dolt, så jag listar några fler specifika grejer:
     - Ta en normallång promenad på Järvafältet
     - Äta brieost
     - Ett glas iskalla, torra bubblor
→ Se Anders med bebisen i famnen 
 
 
Nej, men det är typ det just nu. Jag vet att jag har haft fler saker till och från, men hela maj månad har av naturliga skäl endast varit bebisbebisbebis, på ett galet alternativt maniskt sätt. 

Världens längsta graviditet

 
Bilder från igår, 41+3. Anders skrattade ihjäl sig när han tog dem och frågade om jag svalt pilatesbollen som ligger i vardagsrummet. 
 
Jag antar att ni tänker det liksom jag? Och än är den inte över! Men nu har vi fått tid för igångsättning på torsdag, och drar det ut på tiden utgår jag från att han kommer senast fredag. Det finns ett slutdatum, även fast jag tvivlar. Gällande förlossning var det bara en enda sak jag inte ville, och det var att gå över tiden och behöva bli igångsatt och det var jag ganska lipig över förra veckan. Nu när det ser ut att bli så försöker jag peppa mig själv med det positiva med en igångsättning. Jag får föda på det sjukhus jag valt och behöver inte vara orolig för att göra hela det där ringa in mitt i värkarbete och bli hänvisad till typ Huddinge eller Västerås, och jag får vara där till ungen kommer och inte bli hemskickad, vilket jag vet att Anders nojat över. 
 
Alla de där vidriga sakerna en hört med igångsättning, med overksamma värkstormar och så vidare, de får jag väl bara låtsas som att de inte händer mig.