Hur mår Bosse då?

Jo tack, bra. Han är ungefär 8.5 månad och har en liten skärva av en tand som sticker upp. Han är en pappagris och börjar grina och säger ba-pa-ba när Anders går ifrån honom. Han sover fortfarande helst i Anders armhåla men nu med tillägget att han vill ligga tvärs över sängen så att pappan och jag hamnar långt ut på varsin kant och jag får lille-fötterna i mitt ansikte eller på mina stackars bröst. En kunde tro att de tål en del nu när de agerat matfabrik så pass länge, men icke, de tål snarare mindre? 
 
Han lägger sig vid 19, sover oftast i spjälis till 3-nånting och då bryter han ihop när vi tycker att han ska ligga kvar där. Jag sover alltså oftast skitdåligt efter klockan 3 pga fötter i bröna. Han äter fortfarande en eller ett par gånger på nätterna, men vi har efter rekommendation från BVC lagt mindre ersättning i flaskan, och det funkar. Han äter bättre på dagen nu, vi får till och med mata honom med burkmat (kors i taket). Vi blandar ersättning med välling ett par gånger om dagen så att det blir lite mäktigare i flaskan också, och vi ger honom fortfarande några flaskor om dagen. Det fasas väl ut det med. 
 
Jag jobbar halva veckan, Anders jobbar halva, vi går på babysim steg 2 på tisdagar och mammaträning på fredagar. Han har varit på öppna förskolan ett par gånger och han är snabb som blixten på golvet, på att rulla runt, på att få tag i saker. Han ställer sig mycket på knä och i hundens position (googla ni som inte kan yoga) men han håller sig flat på golvet när han ska ta sig fram. Han ställer sig upp emot saker ibland och river ner exakt allt han kan. Livet rullar på, han växer, och vi mår bra. 
 
 
Och han är fortfarande det underbaraste lilla knyte en kan be om. 
 
Imorgon ska vi prata om hur det känns i det där berömda mammahjärtat när han konsekvent dissar mamman och lärde sig säga pappa först. 

Nu blir det vikt igen!

Den 12/12, det vill säga för exakt två månader sen, vägde jag in mig på 96.7 kilo. Det var ungefär exakt vad jag vägde när jag blev gravid, men ska vi vara helt ärliga vägde jag 95 kilo mest efter graviditeten. Jag hade alltså börjat gå upp igen. Och vet ni, jag orkade inte det. Någon himla gång ska jag bli en balanserad mänska som kan äta "vanlig mat", äta gött ibland och "all in moderation" och så vidare, men den gången är inte nu, jag behövde en kick-start. 
 
Min bästa kick-start är lchf, har kört det två gånger förut; första gången gick jag ner 5 kilo på cirkus lika många veckor och eftersom jag då var nere på 80 pannor syntes det. Sen åkte jag till USA i 3 veckor. Den andra gången hade jag någon idé om att jag skulle köra lchf i veckorna, men inte på helgerna. Det gick sådär. Och så skenade det iväg. You know the drill. 
 
Nu har det väl gått sisådär om vi tänker på huruvida jag hållt kosten eller inte, vissa veckor har det gått bra och vissa veckor har det varit kanske den mest liberala lchf världen skådat. Jag har dessutom haft rena planerade fusk med pizza, snask och så vidare. Gått ner i vikt har jag gjort ändå, och det är väl tack vare det jag inte börjat självhata för att jag inte har karaktär nog att ba SKÄRPA MIG. 
 
Jag vet inte var jag hamnar den här gången; jag har, som jag delat med mig av förut, spenderat hela mitt vuxna liv med att gå upp och ner i vikt. Det jag vet är att jag vill ha en bebis till och kanske en till efter det, och jag vill för det första inte snittas igen och övervikt ökar risken för det, och jag vill ha de allra bästa förutsättningarna för att hantera den bäckensmärta som med all säkerhet kommer att plåga mig även nästa gång.
 
Så lite lättare. Och mycket starkare. Förutom kosten har jag ju gått hos sjukgymnast och försökt träna och det tänker jag fortsätta med.
 
I skrivande stund har jag precis haft kräkis och denna bröt ut efter en dag full med lchf-käk (skulle SKÄRPA MIG) så bara tanken på basen i all lchf, ägg och framförallt grädde, får mig att vilja tuppa av. Men det kanske ändrar sig. Eller så kanske himlen trillar ner och min nuvarande obefintliga aptit och mini-lilla magsäck permanentas och hjälper till. 
 
Bahaha. Haha. 
 
HAHAHA. 

Sweet lord oh spysus

Jag är absolut världssämst på att vara sjuk. Jag har, som bergis tidigare nämnt, en astrologisk benägenhet att tycka synd om mig själv (typiskt fiskar) och låt oss säga att jag accepterat (omfamnat?) denna lilla svaghet till fullo. 
 
I torsdags eftermiddag började jag intet anande må lite kymigt, och detta utvecklade sig efter middagen (som jag aldrig mer vill tänka på) till ett svagt illamående. Vid det laget var jag fortfarande inte orolig, en är väl kvinna.. Tillstånd som yr, kymig och lätt illamående kommer och går relativt frekvent. Jag var, märkligt nog, ändå hysteriskt sötsugen, så jag svängde till något sorts smoothie med tillbehör som jag heller aldrig mer vill tänka på, sörplade i mig och ba: Näe, jag mår inte bra, jag går och lägger mig. Ammade barnet. Försökte gå på toa. Lade mig i sängen. Tänkte att jag skulle försöka gå på toa igen. Och då först när jag stod framför den så kallade porslinsguden fattade jag att jag var tvungen att spy. 
 
Sen fortsatte jag med det. Samt att kissa med stjärten som jag så generöst delat med mig av på instagram. Det finns liksom ingen bättre beskrivning för det som pågår där bak under en magsjuka. 
 
En med blixt! Extra smickrande! 
 
Jag har inte varit så sjuk sen jag hade någon mystisk kombo av halsfluss, diarré och skyhög feber 2007. Kallsvettningar, svimfärdig i tid och otid, och ligga med mitt onda i bäcken i vår gästsäng med de billigaste skummadrasserna från Jysk, och framförallt: se sitt lilla barn skratta och sträcka sig mot en men inte få krama honom - FY FAN. 
 
Eftersom det är upp till 48 timmar inkubationstid på skiten, vet vi fortfarande inte om herrarna i huset har klarat sig. Men herregud vad vi håller tummarna. Jag läste något om att amning ger barnet anti-kroppar men han ammar ju bara ett par-tre gånger om dygnet, och hur ska jag göra med Anders? Amma honom? Det vore i och för sig ett billigt pris att betala för att slippa en vända till med kräkis.