What’s the plan, Stan

(null)
 
Eftersom exakt en person reagerade när jag lade upp den här bilden på stories på instagrams, och hen inte ens såg eller kommenterade problemet, känner jag mig nödgad att förklara. Bildtexten löd: familjeplaneringen inför 2019 börjar bra. MED ATT JAG SKREV 2018! Det tog för övrigt hela "mötet" innan någon av oss upptäckte det. Dock har jag förstått att själva tilltaget med planering har inspirerat - varsågoda! Det är faktiskt skitbra med möten, särskilt om en är föräldraledig och därför inte får gå några riktiga sådana. 
 
Vi har inte så många punkter på listan, vi räknar med att renovera köket och tillhörande bestyr, kommer att lämna oss lika själsligt som ekonomiskt slutkörda. Dock tänkte vi ändå slå till med en resa, eftersom det är tre år och två barn sen jag var i New York, och mitt liv kräver att andas New York-luft, egentligen med tätare intervaller, men särskilt nu. Jag har förstås skrivit några klyschiga mål för mig själv, men för familjen gäller alltså detta: 
- renovera allt vi tänkt i lägenheten, inklusive massiv köksrenovering
- resa till New York (och Florida?!)
- inte vara gravid eller föda barn 
 
Den sista punkten pga min historik är denna: 
2015: blev gravid med Bo
2016: födde Bo
2017: blev gravid med Allan
2018: födde Allan
 
Inte för att jag ångrar något av det, jag har fått precis som jag velat och önskat. Men 2019 är gravidfritt. 
 
(null)

(null)
Allt jag velat och önskat

Jag är åtminstone (återigen) återfuktad

Nu när vi tror och hoppas av hela våra hjärtan att allt är över, samt gått igenom några rör vätskeersättning, tar jag tillfället (dvs de sovande barnen) i akt att fortsätta det som är det dahlströmska julevangeliet 2018. Ni kanske minns hur jag för exakt en vecka sen skrev att eftersom ingen av oss andra hade blivit sjuka än, så borde vi ha klarat oss från Bos magsjuka? Tillåt mig att skratta rått. Eller varsågoda att skratta åt mig för all del. 
 
Den sista lugna stunden; mammi läser tidning mellan sina sovande barn och pappi glor på mobilen.
Vi vaknade alla glada i hågen julaftons morgon, mamman extra glad eftersom jag enligt tradition fick krypa ner igen (julaftonstradition tror ni, nej nej, d a g l i g hos farmor & farfar). Någon gång medan jag snusade mina extra 1.5-2 timmar började Anders gå på toa. Sen slutade han inte. Vid lunchtid spydde han och så var det med det. Pappan magsjuk och sängliggandes hela julafton. När tomten kom vandrade han ut likt ett grådassigt spöke och tog emot kalsonger och strumpor i fantastiskt sköna material samt en fotobok som spann över hela hans vuxna liv. Sen försvann han igen. 
 
Julaftons morgon.
Bo var svag efter sin tvådygnare, och hade ingen särskild aptit men lagom till julafton hade den nästan återhämtat sig och han blev således piggare. Någonstans tisdag eftermiddag-kväll insåg vi att han var förstoppad av den enkla anledningen att han sa att han hade ont i magen och ville bajsa men inte gjorde det. Det följande dygnet utspelade sig upprepade tårfyllda scener på pottan och mammahjärtat höll på att gå i bitar innan vi med hjälp av microlax lyckades förlösa min sons cementintagna rumpa.  
Inte långt efter fick jag ont i magen och det var därmed min tur att inleda en intensiv relation med lilla toan och städhinken. En stund innan jag tömde mitt bukinnehåll för sista gången vid 5-hugget följande morgon, började även stackars farmor Gun. Vi befinner oss nu alltså på torsdagsmorgonen och vi skulle flyga hem på eftermiddagen, vilket vi också gjorde. Men det var med nöd och näppe, jag skulle vilja säga en prövning av bibliska mått. 
 
Precis innan vi skulle sätta oss i bilen och bli körda till flygplatsen tittade Anders på mig och flinade: Vilken jävla flopp, sa han. Och ja, verkligen. Men Bo hade en jättefin jul med tomte och julklappar (TÅG! sa han till tomten så fort han klev innanför dörrn) och snö och allt. Det får vi inte glömma. 
 
(null)
 
(null)
 
(null)
 
Om det var veckan innan jul eller veckan före det som jag pratade med min goda vän Juckis om att det var kämpigt med psyket, att jag åldrats och numera ser ut som en gammal bulldogg, dvs att allt var allmänt jobbigt, minns jag inte, men jag minns att jag berättade om min adventskalender fullproppad med beauty och hudvård från Skincity som skänkte mig lite glädje mitt upp i allt och torrt konstaterade: Jag är åtminstone återfuktad. Och det är väl där jag är än. Lite skakis, men åtminstone återfuktad. Återigen. 

Dan före dopparedan

Hela lördagen spenderades till att känna den underbara känslan lättnad. Lättnad över att vi var framme, att vi överhuvudtaget åkte, och att vi har dubbelt så många händer att underhålla våra barn med. Jag vet att jag i det tidigare inlägget med lätthet strök över hur vi tog beslutet att ge oss iväg trots kräksjukt barn, men det togs med allt annat än lätthet. Han var ju inte bra, vår lille gosse. Och ja, smittorisk och allt, men jag ska vara ärlig; vad "alla andra" skulle råka ut för i och med att vi reste sket jag i just då. Jag ville bara inte utsätta mitt barn för något jobbigt, men att i slutändan ha behövt ställa in hela första flygresan och fira jul hos farmor & farfar och snö och tomten och den enda julklappen han egentligen kommer bry sig om, hade varit oändligt mycket jobbigare. Här har vi det ju så bra. 

Megatrött mammi dagen efter flyghaveri.
Tomten som vaktar "bron" (som de sjukt nog kallar verandor här).
Här har ni julefrid i en liten bild: Allan har somnat i farfars knä.
 
Är detta en brasklapp? Det är nog det. Hade jag varit en av "alla andra" hade jag väl hatat mig själv. 

Och det här med att flyga? Vi har inte haft så mycket emot tåget tidigare, vi ville mest testa att flyga med två barn. Nu? Älskar tåget. ÄLSKAR I tell you.